– Det har framför allt blivit svårt att få tillstånd till kontinuerlig inspelning av videomaterial, säger Markus Lahtinen som, tillsammans med kollegan Benjamin Weaver, menar att avvägningen enligt den så kalllade överviktsprincipen baseras på en, av myndigheterna, förutfattad tes, eller "abstraktion" som de kallar det i sin skrift.
– Syftet med överviktsprincipen är att balansera kameraövervakningens potentiella samhällsnyttor mot effekterna på den enskildes integritet. Men enligt den praxis som idag tillämpas vid bedömning av tillståndsgivning är att förekomsten av kameror i sig är en integritetskränkning. Vågskålen är alltså nedtyngd redan från början oavsett om video-materialet används eller inte, förklarar Benjamin Weaver.
– För att kameratillstånd ska kunna ges krävs därför ofta en extraordinär nytta som ska vederläggas av den som söker tillstånd.
Myndighetsmantra
En annan intressant iaktagelse från de två Lunda-forskarna är att myndigheterna – som praxis för uppskattningen av kameraövervakningens nyttor – använder tidigare forskning på området och att konklusionen från dessa studier är att kameraövervakning inte förebygger brott.
– Det har blivit något av ett mantra för svenska tillståndsmyndigheter.
Politisk motiverad forskning
I sin skrift "Kameraövervakningen effekter – vad vi vet och inte vet" har Markus Lahtinen och Benjamin Weaver försökt bidra till att nyansera bilden av vad forskningen kring kameraövervakningens effekter faktiskt visar och inte visar.
– Uppfattningen att kameraövervakning inte fungerar, baserar sig på en förenklad och selektiv rapportering av resultaten från en ofta underliggande politiskt motiverad forskning från Storbritannien, som genom sina storskaliga statsfinansierade CCTV-satsningar de senaste 20 åren utgör en helt unik kontext, säger Markus Lahtinen, som menar att forskningen är ensidigt fokuserad på erfarenheter från kameraövervakning i stadskärnor, där våldsbrott ofta begås under alkohol- eller drogpåverkan.
– I Sverige finns bara ett fåtal sådana övervakningssystem installerade, och då i särskilt brottsutsatta miljöer i storstäderna.
Ingen relevant forskning
I Lahtinens och Weavers rapport nämns också parkeringsplatser som en väl representerad miljö i gjorda studier. Där har kameraövervakning visat sig ha en tydlig preventiv effekt, vilket bör mana till eftertanke.
– Ingen relevant forskning har gjorts på effekterna av kameraövervakning på allmän plats så som den vanligen bedrivs i Sverige, det vill säga med kameror som övervakar butiker, kontorshus, köpcentrum, arenor och skolor. Därför tycker vi att man ska vara återhållsam med påståenden att kameraövervakning inte fungerar brottspreventivt i dessa miljöer, förklarar Benjamin Weaver.
Bortglömd brottsuppklarning
Författarna menar också att det saknas forskning nästan helt kring alla andra effekter av kameraövervakning än brottsprevention.
– Detta snäva fokus är ett arv från Storbritannien, där brottsprevention var ett uttalat politiskt mål med de skattefinansierade satsningarna på kameraövervakning, säger Markus Lahtinen.
– Dokumentation av brott som kan leda till brottsuppklaring, har alltid varit ett av huvudsyftena med kameraövervakning, och många undersökningar visat att det är denna samhällsnytta som allmänheten värderar högst, menar han vidare.
Kan bli ännu mer effektivt
Trots avsaknaden av relevant forskning när det gäller kamerornas effekt på brottsuppklarning, finns det ändå studier som klart indikerar att kameraövervakning utgjort ett betydande hjälpmedel för polisen och rättsväsendet, inte minst som ett resurssparande instrument. Och den effekten skulle kunna förstärkas ytterligare om polisens rutiner och processer i samband med hantering av bildmaterial organiserades bättre, hävdar Markus och Benjamin.
– Det finns exempel där detta gjorts, och där resultaten på brottsuppklaringen blivit avsevärt mycket bättre, säger Benjamin Weaver.
EU-synen integritetshotet
De två Lunda-forskarna har också jämfört den svenska rättspraxisen på området, med den som utvecklats på EU-nivå.
– Europadomstolens vägledande domar visar att det är spridandet av bildmaterial från ett övervakningssystem, som utgör ett hot mot den personliga integriteten, snarare än kamerasystemet i sig, säger Markus Lahtinen.
– Svensk praxis utgår ifrån att en integritetskränkning automatiskt sker i den stund som en kamera installeras på en allmän plats, oavsett om någon granskar bildmaterialet eller inte.
Behov av relevant forskning
Intressant i sammanhanget är att denna strikta definition av den personliga integriteten stämmer dåligt överens med den som gällde vid införandet av Ipred- och FRA-lagstiftningen, där den personliga integriteten inte ansågs väga särskilt tungt i förhållande till upphovsrättsintresset, vilket författarna uppmärksammar i sin skrift.
– Den nuvarande situationen, där man förlitar sig på den brittiska forskningen, innebär att politiker och myndigheter i hög grad gör avvägningar och baserar sina beslut på en snäv – eller rent av felaktig grund, säger Benjamin Weaver.
– Därför behövs ny och relevant forskning som utvärderar fler effekter och utgår från fler användningsområden för kameraövervakning i typiska svenska kontexter. Sådan forskning bör vara flervetenskaplig, och inkludera fler forskningsansatser som ett komplement till de kvantitativa och statistiska metoder som idag dominerar, summerar Markus Lahtinen avslutningsvis.
Markus Lahtinen och Benjamin Weaver talar på Trygghetskamerans dag den 28 april. Rapporten "Kameraövervakningens effekter – vad vi vet och inte vet" är en studie på temat integritet som Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) har initierat.
Klicka här för anmälan till Trygghetskamerans dag.
Sverige
