Intressant är att 90 procent anger att de har en krisplan/kriskommunikationsplan vilket är tillfredsställande. Däremot är det nästan hälften som uppdaterar den mer sällan än 2 år (24 procent) eller inte vet (24 procent).

Liksom i föregående undersökningar anger de flesta (66 procent) att kriskommunikationen finns tillgänglig på organisationernas intranät. Vi menar att det finns en risk med att ha den där eftersom det kan vara svårt med tillgängligheten om man inte befinner sig i rätt byggnad. Dessutom innebär det att utomstående inte kan få någon information denna väg. 31 procent anger att man har en beredskapspärm eller motsvarande. Här kan det vara en väsentlig fördel att lägga över den till en digital variant vilket underlättar uppdatering och tillgänglighet.

Den viktigaste gruppen att nå i en krissituation anger man är medarbetarna, men även kunder och medarbetarnas anhöriga är viktiga att nå ut till. Däremot hamnar medier, leverantörer, myndigheter och medborgare betydligt längre ner i prioritering.

De funktioner som skulle uppskattas mest av ett verktyg i krisplanering är automatisk loggföring av kommunikationen och att arbetsinstruktioner och checklistor finns för varje ansvarig. även uppföljning av personer och deras anhöriga skulle vara en uppskattad och nyttig funktion anger man.