Störst risk är det om de brännbara gaser som bildas vid en eldsvåda sprider sig på vinden. Då antänder de snabbt husen i samma radhuslänga. I dag måste vindarna avgränsas med väggar av betong eller dubbla gipsskivor med brandsäker isolering emellan, skriver Byggindustrin.
Men ibland byggs väggen slarvigt och går inte ända upp till vindstaket. Och även om väggen byggs korrekt kan den omgivande träkonstruktionen leda elden vidare. Till exempel läggs ofta ett obrutet trätak av råspont med tjärpapp över hela radhuslängan.
En annan svag punkt är takfotsventilationen, det luftintag i vinkeln mellan yttervägg och tak som ska ventilera bort kondenserad vattenånga från taket så att det inte får fuktskador.
– Takfoten ska vara stängd 1,5 meter på varje sida från väggen som skiljer två radhus från varandra. Men vi ser ofta att den är öppen, säger brandchef Lars-Göran Uddholm.
Ytterligare en försvagning av brandskyddet sker om fastighetsägaren gör senare installationer, som dragningar av el eller it på vinden. Om hålen genom de brandskyddande väggarna inte tätas kan brännbara gaser ta sig in till grannvinden.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, känner till problematiken väl.
– Det här är ett högst reellt problem. Det brinner inte oftare i radhus än i villor men när en brand i ett radhus får fäste i vinden blir det ofta ett mycket häftigare förlopp, säger Anders Lundberg, brandingenjör på MSB.
även Boverket är medvetet om riskerna med radhus.
– Något har uppenbarligen blivit fel i en del nybyggda radhus, säger Michael Strömgren, brandingenjör på myndigheten.
– Byggherrarna har inte insett riskerna för spridning av brand via takfoten. De bygger inte så att funktionskravet uppfylls. Bland annat slarvas det med luftningen av takfoten och brandcellsgränsen mellan vindarna, säger Michael Strömgren.
Källa: Byggindustrin