JO:s konstaterande är ett uttryck för politiskt mod, även om bildpubliceringen förutsätter att minimistraffet för brottet är sex års fängelse.

De flesta svenskar vill att brott ska kunna förebyggas och om de ändå sker vill vi att brotten ska upptäckas och att förövare ska kunna identifieras. Kameror kan tjäna just dessa syften. Men för att bilden ska få en effekt krävs att människor kan se dem. En fällande dom till följd av publicerade bilder på internet visar för alla brottslingar att kameror inte bara är en angelägenhet för polisen, utan att hela samhället har möjlighet att engagera sig för att identifiera och få fast den som gör något brottsligt. Därför är JO:s utlåtande om polisens möjligheter att publicera bilder på nätet positivt i brottsbekämpande syfte.

Programmet ”Efterlyst” har med framgång medverkat till att brottslingar avslöjas med hjälp av kameror. Det ligger dock i TV-programformatets natur att det bara är ett ytterst fåtal videodokumenterade brott som kan presenteras, alltså toppen av ett isberg, milt uttryckt. Kan fler videodokumenterade brott publiceras för allmänhetens tillgänglighet i syfte att ge polisen bättre förutsättningar att lösa brott, så kommer det ge resultat. Därför är JO:s ställningstagande så positivt.

Att det går att identifiera olika typer av förövare via video är väl känt, men också det faktum att samhället sällan får brottslingarna dömda. Men med dagens restriktioner, när det gäller vilka metoder för bevisansamling som får användas samt de höga beviskrav som ställs för fällande dom, har vi ett stort problem. Ett exempel är Stockholms Lokaltrafik som inte anser sig kunna kräva skadestånd mot den ”konstnär” som skapade en ”installation” genom att klottra ned och slå sönder en tunnelbanevagn . Trots att händelsen videofilmades och visades offentligt tror inte SL att bevisen håller i en domstol. Vem gjorde vad? Vem klottrade eller vandaliserade på annat sätt och vem höll i kameran som dokumenterade skadegörelsen? Om sunt förnuft fick råda borde konstnären åtminstone kunna fällas för anstiftan till brott.

”Sverige är ett fegt land”, menade Lars-Åke Lagrell, fotbollförbundets ordförande, i SecurityUser.com (3/2010) och syftade på den stelbenta lagstiftning som försvårar åtgärder mot våld och andra brott i samband med fotbollsevenemang. Han har rätt. För några veckor sedan ogillades åtalet mot den Djurgårdensupporter som direkt efter kvalmatchen mot Assyriska på Stadion 2009 sprang in på plan och slog till en spelare i Assyriska. Detta trots att han inledningsvis erkänt knytnävslaget, fastnat på film och dessutom identifierats av två poliser. Det tog 1,5 år att få honom till tingsrätten för att där ogilla åtalet. Här fanns ett utmärkt tillfälle att kraftfullt visa att samhället inte accepterar våld på våra idrottsarenor. Nu blir budskapet det motsatta.

Ibland är dock samhället snabbt på att reagera. Minns ni bilderna på självmordsbombaren på Drottninggatan? Bilderna, som underlättade polisens utredningsarbete, kom från en trygghetskamera i en klockbutik. Då butiken endast hade tillstånd för kameror i butiken och den aktuella kameran täckte utomhusmiljön (det vill säga där rånare vanligen maskerar sig momentet innan rånet) krävde Stockholms länsstyrelse att kameran omedelbart skulle plockas ner. Att butiksägaren inte har sökt tillstånd för just utomhuskameran kan förmodas bero på att sådana tillstånd inte beviljas till butiker. Desto modigare av butiksinnehavaren att trots detta lämna det inspelade materialet till polisen.

Tänk om det politiska etablissemanget kunde visa ett liknande mod och ta itu med lagstiftningen så att vi får ett samhälle där utsatta företag och människor ges rätten att skydda sig mot rån och andra brott och samtidigt kan stödja polisens utredningsarbete med viktig dokumentation. Som det är nu gäller motsatsen.

Av: Åke Andersson, ordförande i Säkerhet för Näringsliv och Samhälle, SNOS