Studien bygger på information om den årliga storleken på DNA-databaser i amerikanska delstater mellan 2000-2010. Till följd av ändringar av regler utökas antalet DNA-profiler i databaserna ibland. Enligt studien är dessa utökningar oberoende av tidigare brottstrender vilket innebär att de kan användas för att uppskatta effekten av DNA-databaserna.

På individnivå uppskattar studien att kravet på att lämna in ett DNA-prov minskar sannolikheten att grova våldsbrottslingar begår ett brott inom fem år med 17 %. Motsvarande uppskattning för allvarliga egendomsbrott är 6 %. Den senare siffran bör dock tolkas med försiktighet då den endast är marginellt statistiskt signifikant.

När det gäller den övergripande brottsstatistiken uppskattar studien att utökningarna av DNA-databaserna mellan 2000 och 2010 minskade brottsligheten. Uppskattningarna har dock inte särskilt hög precision. Utökningen av den genomsnittliga databasen under tidsperioden beräknas ha minskat våldsbrotten med 7-45 % och egendomsbrott med 5-35 %.

Enligt studien är DNA-databaser också ett kostnadseffektivt sätt att förebygga brott. Kostnaden för att förebygga ytterliggare ett grovt brott genom att utöka en DNA-databas beräknas uppgå till 600 dollar. Baserat på tidigare forskning uppskattas den extra kostnaden för att förhindra ett grovt brott genom förlängda fängelsestraff och ökade polisinsatser vara betydligt högre.

Studien gjordes av Jennifer Doleac, nationalekonom vid University of Virginia, men har ännu inte hunnit publiceras i någon vetenskaplig tidskrift.