När terrorhotet ökat och terrordåd drabbat europeiska städer som Paris, Bryssel, London, Nice och Stockholm har Magnus Ranstorp blivit terrorismexpert med hela svenska folket. Men vägen dit har varit tuff. När Tryggare Samhälle träffar den idag 52-årige terrorismforskaren vid Försvarshögskolan i Stockholm ger han en snabb tillbakablick när utmärkelsen ”Årets Trygghetsambassadör” kommer på tal.
– Det är förstås hedrande att bli uppmärksammad. Jag har förstått att det har att göra med att jag får väldigt mycket mediefrågor och försöker förklara komplexa aspekter och frågeställningar på ett tillgängligt sätt. Något som jag gjort i motvind under många år; från 2007 och framåt, säger Magnus Ranstorp till Tryggare Samhälle.
Men det var för nio år sedan som han verkligen fick det hett om öronen. I Rosengårdsrapporten varnade rapportens författare Magnus Ranstorp och Josefine dos Santos att det fanns risker för en tilltagande radikalisering i den skånska förorten.
– Då var det inte många som ville lyssna. Vi varnade för en tilltagande radikalisering i muslimska kretsar och det blev ramaskri. Men tittar du på förslagen vi lade fram då så överensstämmer de väl med det man gör idag för att förhindra terrorism. Det finns inget kontroversiellt över de förslagen, säger han.
Hur tycker du att debattklimatet är idag?
– Vi har ett helt annat läge idag. Man kan inte blunda längre. Man kan inte blunda när det är 42 000 individer från 120 länder som rest ned till kalifatet för att strida för IS och när tusentals svenskar säger sig sympatisera med dem och vi ser bilder på individer som halshugger och lemlästar.
Vad är det med debatten som har förändrats?
– Vi hade en identitetspolitisk aktivism som satte ras och religion i en låda och som sedan sa till andra att ”…nu får ni veckla ut det här”. Det lades en våt filt över hela debatten när man skulle prata om religiöst motiverad terrorism. Vi är ett av världens mest sekulära och individualistiska samhällen och här pratar vi om en kollektivistisk och religiöst bunden entitet. Det har funnits en ängslighet för raka rör.
Vilken är din uppfattning om hotbilden mot Sverige i dag?
– Jag pratar ofta om återvändare och hotet av individer som kanske varit ute i konflikt. Exempelvis har vi två svenska återvändare som hjälpt till att utföra de två värsta dåden i Europa; i Belgien och Frankrike. Det är också ett stort problem att vi har 50 000 människor som trots avslag är kvar i landet. Det har skapat skuggsamhällen och det var ur den här kategorin som (Rakhmat) Akilov kom. Även om de allra flesta inte utgör något som helst hot räcker det med en eller två personer för att utföra ett terrordåd. Det här är också en sårbar grupp med personer som lättare kan radikaliseras och rekryteras.
– Slutligen har vi också högerextremismen. Den som vi såg i Göteborg och där det finns tecken på att hotet blir allvarligare. Där har du bland annat de som smällde av bomber mot flyktingförläggningar och syndikalisternas lokal. Det här är en grupp som blivit farligare och mer våldsbenägen. Vi vet att delar av dem har varit på träningsläger i Ryssland.
Vilken är din bild av de svenska myndigheternas arbete mot våldsbejakande extremism?
– I den här frågan är jag ofta framme som en blåslampa. För det är inte rimligt att den nationella samordnaren inte vet hur många återvändande jihadister som har kommit tillbaka till fyra städer efter tre års tid. Vet man inte ens vilka de är kan man inte heller driva arbetet framåt. Jag brukar säga att extremismen möter lite motstånd i Sverige.
Sverige
