Polis- och rättsväsendets svagheter är viktiga livlinor för kriminella element, vars riskvillighet står i relation till samhällets sårbarhet.

Behövs fler poliser då? Inte nödvändigtvis. Men vi behöver få en effektivare ordningsmakt. Här finns kostnadseffektiva alternativ till att öka det numerära antalet poliser. Framför allt genom att ta in externa resurser. Det finns en mängd olika områden där inhyrd arbetskraft skulle avsevärt effektivisera polisens arbete.

Denna outsourcing skulle kunna bli ett välkommet tillskott i kampen mot både vardaglig och mer komplex brottslighet. Därför var det viktigt när riksdagen den 2 maj fattade beslut om att anta en försökslagstiftning som möjliggör för bevakningsföretag att kunna utföra nykterhetskontroller i samband med att fordonstrafik rullar av färjorna i våra hamnar. I huvudsak innebär den nya lagen att polisen, kommuner och hamnar kan anlita väktare eller ordningsvakter som har förordats till ”trafiknykterhetskontrollant”. Dessa trafiknykterhetskontrollanter får enligt den nya lagen samma befogenhet som polisen att stoppa fordon och utföra sållningsprov. Lagen trädde i kraft den 1 juli 2010 och gäller till och med den 30 juni 2013.

Kostnadsmässigt går de tre väktare på en polis. Anlitande av seriösa bevakningsföretag kan sålunda avsevärt höja tryggheten och minska samhällets kostnader. Man skulle t ex kunna tänka sig att väktare även deltog vid fartkontroller, under ledning av polis. På så sätt skulle polisen få resurser över att tillägna kampen mot andra brott, allt från vanliga inbrott till narkotikahandel etc.

Brottsbekämpning handlar inte bara om att förebygga och upptäcka brott, utan även om att utreda brott. Här har polisen ofta stora resursproblem, inte minst säkring av tekniska bevis som många gånger är förknippat med kostnader. Det är därför inte ovanligt att t ex brottsdrabbade företag bekostar bevissäkring med egna medel. Det kan handla om anlitande av ett specialistföretag för att säkra DNA och andra graverande spår som lämnats på brottsplatsen. Det kan även gälla reglerandet av de kostnader som teleoperatörerna i Sverige kräver för att lämna ut information till polisen om telefontrafik till och från misstänkta personer i en utredning. Likhet inför lagen är sålunda en klyscha.

Sanningen är ju att polisen endast klarar upp ca 18 procent av alla anmälda brott. Sålunda finns det mycket att önska när det gäller förbättringar, t ex att polisen ges bättre resurser för att snabbt kunna göra ordentliga brottsutredningar. Behovet av privata brottsutredare kommer dock att finnas kvar. Därför är det viktigt att det finns utbildningar och någon form av certifiering som styrker och verifierar de seriösa brottsutredarnas kompetens. Idag finns inga krav, vilket är mycket olyckligt. Inkompetens kan göra stor skada vid en brottsutredning.

För beställarna av privata brottsutredningar skulle utbildningskravet innebära en stor lättnad. Märkligt nog finns det lag på att auktoriserade bevakningsföretag inte får arbeta med brottsutredningar då de faller under polisiära uppgifter. Med en statligt sanktionerad utbildning kring brottsutredningar bör detta ändras då bevakningsbolagen är personal som är kontrollerade av myndigheterna och en naturlig partner för de företag som önskar en privat brottsutredning. Här finns ofta en relation och ett förtroende, vilket är extremt viktigt när man lämnar över en utredning till ett privat företag. Det handlar ju ofta om internbrott där inget får läcka ut.

Men låt oss börja med förhoppningen om ett utökat samarbete mellan polisen och privata säkerhetsbolag när det gäller vardagsbrott. Kan detta ske så kan polisen spara resurser så att utredningsarbetet kring svårare brott blir mer effektivt.

Argumenten för outsourcing till den privata sektorn finns – men hur är det med den politiska viljan? Och framförallt – det politiska modet – finns det?