Gripande och rättliga påföljder är få och sittande regering har heller inte varit alltför mån om att justera lagstiftningen så att verktygslådan för att förebygga och upptäcka brott eller identifiera våldsverkare blir tillräckligt effektiv. Varför reagerar då inte samhället i tid?

Själv har jag på denna ledarsida frågat mig och våra läsare om det verkligen är så att någon måste dö för att samhället ska reagera. Jag framförde även den frågan på kulturdepartementet i samband med en hearing om Björn Erikssons utredning om åtgärder mot idrottsrelaterat våld. I dag undrar jag om det ens hjälper om någon dör.

Kultur- och justitiedepartementets reaktioner förefaller gå på samma tomgång som tidigare. Mantrat är detsamma: "klubbarna måste ta sitt ansvar". Om vi har maskeringsförbud vid politiska demonstrationer så bör det självklart vara möjligt att införa det på våra idrottsarenor också. Justitiedepartementet har dock inte varit särskilt välvilligt inställdt till det förslaget, men när Stefan Lövén gick ut och krävde maskeringsförbud gjorde justitiedeprtementet en pudel. Nu ska förslaget snabbutredas igen.

En annan av Björn Eriksson intressanta rekommendationer är tillträdesförbud utanför arenan, som däremot är avvisat, vilket är himla trist. Det skulle verkligen kunna bidra till ökad säkerhet för både supportrar och funktionärer på plats.

SecurityUser har dock inte bara varnat för dödsfall när det gäller idrottsrelaterat våld. För ett par år sedan tog vi upp detta med den pågående digitaliseringen av teletekniken och faran i att inte uppgradera äldre system, med analog larmkommunikation. Vi påtalade särskilt riskerna för de som har trygghets- eller överfallslarm och menade man inte ska vänta tills någon dör innan problemet åtgärdas. Detta kritiserades vi för av företrädare för säkerhetsbranschen. Tyvärr fick vi till slut rätt – minst ett dödsfall på grund av uteblivet larm har inträffat. Detta till följd av att man använde ett analogt trygghetslarm i en digital telemiljö. Detta togs upp i Uppdrag granskning under vintern.

Mot ovanstående bakgrund kan man lugnt säga att Trygghetskamerans dag behövs. Där får de politiska partierna bekänna färg i den debatt som avslutar arrangemanget. Tunga justitietalesmän från alla riksdagspartier möter varandra samt Björn Eriksson från Säkerhetsbranschen och Karl Walin från polisen. Malou von Sivers leder debatten som, förutom säkerhetskamerornas vara eller inte vara kommer att handla om partiernas syn på säkerhetsföretagen som en resurs för att avlasta polisen från enkla men resurskrävande arbetsuppgifter så att kvalificerade poliser kan användas till kvalificerat polisarbete istället. Den debatten är ju ensam värd entréavgiften till Trygghetskamerans dag Clarion Hotel, vid Skanstull, den 29 april.

Bredden i programmet är stor, med medverkande av säkerhetsansvariga från handeln, kommunal bostadsförvaltning och idrottsarenorna samt järnvägsstationer. Vidare redovisas en färsk SIFO-undersökning och svenska folkets syn på säkerhetskamerornas nytta för den personliga tryggheten. Polisen berättar också om nyttan med kamerorna på krogtäta Stureplan och Medborgarplatsen i Stockholm. Lägg därtill att Dick Malmlund "Säkerhetsbranschens enda rockstjärna" (som DN beskrev honom förra året) inleder dagen.

Det finns mycket att göra för att öka tryggheten i samhället. Trygghetskamerans dag syftar till att få politiker och andra att se problemen och möjligheterna att faktiskt åtgärda dem.