NI, Nationella Insatsstyrkan, sorterar under Rikskriminalpolisen, RKP, som ingår i Rikspolisstyrelsens organisation. Geografiskt är styrkan placerad i Stockholm, men har ständig beredskap och rycker ut över hela landet när det uppstår situationer som är svåra att hantera inom den vanliga polisverksamheten, såsom terroristbekämpning, gisslansituationer, kidnappningar, och förhandling i krissituationer. NI deltar också i Rikskriminalpolisens arbete mot grov organiserad brottslighet.

För att förbereda sig på aktuella hot handlar en stor del av insatsstyrkans arbete om omvärldsbevakning. Därför samarbetar NI med bl a Säkerhetspolisen, Kriminalvården samt organisationer vilka uppfattas som möjliga riskobjekt, såsom utländska ambassader, kärnkraftverk och flygplatser.

NI har cirka 50 poliser, samtliga män, och tre administratörer anställda. Den 1 februari tog Marie Jarnerus över som chef för Nationella insatsstyrkan, efter Bertil Olofsson. Hon började karriären som patrullerande polis år 1978 och fick år 1994 sin första chefsbefattning, inom närpolisen i Helsingborg.

Varför fick du jobbet?
- Jag sökte det i konkurrens med elva andra personer. Precis som med alla ledande tjänster inom polisen fanns det en kravprofil, där det bl a var meriterande att ha gått RPS:s utbildningar i strategiskt ledarskap, samt lämplig arbetserfarenhet. Rekryteringen bestod av fem steg, bl a intervju på RKP, medicinsk och psykologisk utvärdering på Pliktverket och referenstagning. Sökningen gick ut i juli och det hela var klart i mitten av november, vilket är en ganska lång process.

Tyvärr, som alltid när en kvinna får en högre chefstjänst inom polisen, så är det många som frågat om jag fått jobbet ”för att jag är kvinna”. Det är jättetråkigt, i dagens Polissverige får ingen kvinna något gratis på grund av sin könstillhörighet, utan tjänsten går till den person som är bäst lämpad för jobbet!

Det är tankeväckande att vända på det här: om en man får en chefsbefattning där de anställda övervägande är kvinnor, inom vården t ex, så tror jag inte att någon säger ”fick du jobbet för att du är man?”

Men fokus är så starkt på det här i dag, och det finns fördomar att det är ”machokillar” i den här verksamheten. Inte minst medier tror att de ”vet” hur det fungerar, men blandar ihop saker. Exempelvis tror många att alla poliser som åker i buss hör till Piketen, vilket ju inte alls är fallet. De tre poliser i Malmö som videofilmades hösten 2008, när de fällde rasistiska kommentarer ("blattejävlar" och "apajävel") hörde inte till Piketen, utan satt i en vanlig buss. Men i TV4 sades det ”insatsstyrkan i en piketbuss”, underförstått att det var Piketen. Att det blir så här är sorgligt, tycker jag.

Vilka beröringspunkter finns det mellan de arbetsuppgifter som Skånepiketen har och de som NI ställs inför?
- I båda fallen handlar det om de yttersta utvägarna, och det är inte fel att prata om elitstyrkor. Piketens huvuduppgift är att ingripa i situationer mot ”farlig person”. Det är Länsvakthavande som bestämmer när Piketen ska göra en inbrytning: t ex kan det vara beväpnade bankrånare som tagit tillflykt till ett hotellrum.

Piketen jobbar också mot yrkes- och grovt kriminella på flera sätt, bl a ”störs” dessa genom kontroller exempelvis av deras bilar för att se om de har vapen. Insatser görs också i vardagen. En morgon gällde det människohandel. En ung kvinna från Rumänien som blivit såld två gånger i Malmö skulle säljas till en man Göteborg. Vi fritog henne och grep fyra personer.

Medan NI, som främst ska kopplas in i terrorist- och gisslansituationer, kan sägas vara snäppet över.

Utbildning är en stor del av arbetet. För Piketen handlar det om cirka 25 procent, medan NI använder halva arbetstiden till övning och utbildning.

Hur ser ett ”typiskt” NI-uppdrag ut?
- Rånet mot Loomis värdedepå i Umeå förra året till exempel, när fyra rånare greps.

En förmåga som NI har är att kunna gräva ner sig, vilket kom väl till pass när de hjälpte polisen i Gällivare att klara upp mordet på Caroline Stenvall, hösten 2008.

Oftast handlar det om tillslag mot något som Rikskriminalpolisen har spanat på i minst ett år. NI:s operationer kostar inget, utan polismyndigheter som arbetar med den typen av fall begär hjälp via Rikskommunikationscentralen.

Hur ser du på lagförslaget att värdedepåerna ska bli skyddsobjekt?
- De måste skyddas så bra som möjligt. Men, jag tror inte det hjälper. Varför skulle kriminella inte ge sig på dem om de behöver pengar?

Det måste finnas personal som jobbar offensivt mot den här sortens kriminalitet. Vi måste bli skarpare, kanske kunde brottsprovokation hjälpa här. Den ”personliga integriteten” omhuldas ju men i valet att skydda helheten mot kriminalitet borde det vara viktigare än att några få privatpersoner kan hamna på film. Detsamma gäller för narkotika, det finns mer av den varan än någonsin vilket till stor del beror på Öresundsbron. När omvärlden förändras på det här sättet måste vi vara med, vi kan inte ligga steget efter dem vi jobbar mot. Det gäller vare sig det handlar om en värdedepå eller något annat.

Sedan kanske det är möjligt att göra bilarna och depåerna säkrare. Men, då är risken att rånarna ger sig på bankerna i stället, kanske tar gisslan. Något som ökar är att kriminella köper skulder, en person som lånat ut 60 000 till någon, det kan vara en krögare som har köpt beskydd, eller ett byggbolag i gråzonen, och inte får igen dem ”säljer” skulden vidare till ett kriminellt gäng som jobbar med utpressning. De nöjer sig inte med den mindre summan, utan säger att ”nu är skulden uppe i 400 000”. Detta är en lukrativ marknad, och det råder ett stort mörkertal här eftersom människor inte vågar anmäla brotten.

Vilka egenskaper/färdigheter har personalen som ingår i Piketen respektive NI?
- Den mentala styrkan är viktigast i båda fallen, det fungerar inte att bli rädd under en insats. På Piketen genomfördes cirka 300 insatser förra året, och det ökar i takt med de grova brotten. För att klara detta krävs att man anammar en särskild livsstil som innebär hård och frekvent träning, rätt kosthållning och god sömn. I NI finns både generalister och specialister, som är särskilt duktiga inom områden såsom taktiskt skytte, dykning och klättring.

Det finns de som anser att det är märkligt att inga kvinnor ingår varken i NI eller Skånepiketen. Det handlar dock inte om fysiken i första hand. Enligt en fysiolog som varit inkopplad i ett projekt på Piketen i Skåne så kan kvinnor, om de får en längre tid på sig, träna upp sig så att de blir tillräckligt starka för att exempelvis orka släpa ut en människa. Men, det är ingen bra idé att kvotera in kvinnor eller att sänka de nuvarande kraven varken i Piketen eller i NI, kraven är relevanta för att kunna klara arbetet.

NI hade en storövning i skärgården förra året. Ett moment var att klättra uppför ett fartyg från en livbåt, som alltid med tjugotvå kilo utrustning. Det är ett bra exempel på hur viktigt det är med muskelstyrka, har man inte det så är det kört. Inte minst viktigt är det att alla i styrkan har krafter över till resten av insatsen, så att den inte riskeras.

Hur ser ditt ledarskap ut?
- Jag är tydlig, och inte rädd för konflikter. Mitt ledarskap passade väl in på Piketen eftersom personalen vill ha raka puckar och klara besked, inget tjafs. Killarna sa att de kommer att sakna just detta.

Samtidigt är det viktigt med kommunikation, att föra en dialog. Jag vill att alla ska känna sig delaktiga i det vi gör, och det är också lättare att acceptera ett beslut om man fått vara med att påverka det. Jag tar snabba beslut, är ingen ”långbänkare”, men har heller ingen prestige utan kan backa tillbaka om det blev fel.

För mig är det viktigt att inte vara en ja-sägare. Jag vill att alla ska säga vad de tycker, men på ett konstruktivt sätt, jag accepterar inte gnäll. Själv har jag alltid varit bra på att säga vad jag tycker om jag haft en annan mening om något. Men, när beslut väl är fattat så är jag lojal med uppdraget även om det är tvärtemot vad jag med min erfarenhet tycker.

Bortsett från några månader på kriminalpolisen så har jag alltid jobbat i uniform, är ingen ”guru” som är jättebra på att utreda, utan jag blev polis för att jag ville köra radiobil, och det blev så i 20 år. Jag har haft tur och blivit stöttad av några chefer, det är därför jag har den här positionen i dag.

Det låter som om du saknar Skånepiketen?
- Ja, jag hade bara arbetat där i ett år, och var ledsen över att sluta. Jag har trivts fantastsikt bra, och vi har lärt väldigt mycket av varandra. Det har aldrig varit något gnäll, alla är motiverade och gör sitt allra bästa.

Men, i början ville de inte att jag skulle komma hit, de hade frågat runt och tyckte nog att jag verkade lite väl kaxig.

Om jag hade kunnat välja hade jag stannat kvar två år till på Piketen. Men, tåget kom och om jag inte hoppat på nu hade det blivit lite för sent nästa gång. Förordnandet är på sex år, det är svårt att flytta till Stockholm och börja ett nytt liv som 50 plus. Anledningen till att jag vill jobba på NI är att verksamheten sker även internationellt, det är en nivå till.

Vad är du mest stolt över att ha åstadkommit på Piketen?
- Före min tid var det många chefer som själva tidigare jobbat operativt i Piketen. De hade inte fått igenom så stora förändringar vad gäller sådant som utbildning, metoder och utrustning. Medan jag kunde argumentera för detta på ett sätt som fick ledningens gehör. Killarna tycker att de har kämpat i 15 år för något de aldrig lyckats få och så löste det sig så lätt när jag kom dit. Det kommer sig av att jag har jobbat på nivåer både över och under, och har lärt mig att kommunicera och skapa förståelse.

Kommer du att genomföra några förändringar i NI:s organisation och kompetensförsörjning?
- Det är svårt att säga. Jag tittar på verksamheten med nya glasögon och kommer att ha funderingar och ställa frågor precis som jag gjorde med Piketen. Kanske börjar jag att ifrågasätta om just det eller det kravet behövs, eller om en uppgift kanske går att lösa på ett annat sätt.

Men, organisationsförändring ska man inte vara för snabb med, det gäller att ta små steg så att alla är med på båten. Sådant kräver tålamod, något som jag har blivit mycket bättre på under åren. En organisationsförändring är heller inget som är klart förrän de flesta har accepterat det.