Datainspektionen grundades redan 1973. Hur såg agendan ut då, och vilka var de viktiga frågorna?

– Datainspektionen är faktiskt världens äldsta dataskyddsmyndighet och skälet till att man kom i gång 1973 i Sverige var att SEB gjorde en folk- och bostadsundersökning där det ställdes ett stort antal frågor som väckte stort uppseende eftersom de ansågs alldeles för intima. Det blev skriverier och politiska diskussioner och man satte igång en utredning kring hanteringen av personuppgifter och skyddet för dessa. På den tiden handlade de viktigaste frågorna kring vad överheten hade för information i sina register, det var alltså mycket registerfrågor. Med överhet menar jag stat, kommun, banker, försäkringsbolag och liknande. Det var "storebror" man vill ha kontroll på. I det avseendet har utvecklingen breddat perspektivet oerhört.

Hur ser du på personnummer och offentlighetsprincipen som gör att vem som helst kan begära ut uppgifter om människor?

– Rätten till offentliga handlingar är en omhuldad rättighet som är ett väldigt viktigt inslag i ett demokratiskt samhälle. Men det finns hela tiden en gräns för när den rättigheten övergår till att kunna bli en kränkning av den personliga integriteten. Dessa är två principer, offentligheten och rätten till ett privatliv, som ibland kolliderar med varandra.

Inkomst- och förmögenhetsuppgifter är exempel på offentliga uppgifter. Ofta publiceras de i våra kvällstidningar. De som drabbas av publiceringen blir inte bara kränkta utan risken för att de utses för brott ökar också. Hur ser du på det?

– Här tillkommer en tredje grundläggande princip, nämligen rätten att yttra sig och uttrycka sin mening. Den lagstiftning som Datainspektionen ska tillämpa undantar det som händer i massmedia, så vad som skrivs och sägs där får jag överhuvudtaget inte ha synpunkter på. Däremot kan jag ha en principiell uppfattning kring publicering av inkomstuppgifter. När det gäller synen på detta är Sverige unikt, även jämfört med andra europeiska länder. Vi tillåter betydligt större informationsspridning och det är ytterligt känsligt i andra länder att avslöja inkomst och liknande uppgifter.

Kan du ge exempel på andra "liknande uppgifter" som man bör vara mer restriktiv att lämna ut?

– Det vi har haft som ett mycket varaktigt problem är att man kan gå in på nätet och slå fram exempelvis människor kreditsituation. Där har vi fått en lagstiftning som försvårar och det tycker jag är ett steg i rätt riktning. Jag anser nämligen man varit alldeles för vidlyftig med att tillåta masspridning av den här typen av uppgifter på senare år.

Vilka är de viktigaste frågorna för Datainspektionen i dag och vad ser du som viktiga problem i den samhälleliga utvecklingen när det gäller integritetskränkningar?

– Regeringen har sagt åt oss att vi ska lägga mycket fokus på områden med känsliga personuppgifter, till exempel hanteringen av patientuppgifter inom sjukvården. Där sker det en väldigt omfattande digitalisering som säkert är motiverad av många skäl. Men vi är ganska oroade över att informationssäkerheten och de krav som lagstiftarna faktiskt ställer på sjukvården inte levs upp till. Det är ett bekymmer och ett mycket viktigt område för oss. Ett annat självklart område att lyfta fram är kränkningar på nätet. Där kan vi konstatera att dagens lagstiftning inte riktigt duger för att få bukt med problematiken. Vi håller inte jämna steg här. Kränkningar på nätet kan ske i många olika former, men det kan bland annat vara anonyma uttalanden om personer som publiceras på bloggar och hemsidor och som är kanske till och med är grovt kränkande och verkligen gör folk illa. Sen finns det publiceringar av fotografier av nakna före detta flickvänner som läggs ut, skvallerbilder från fester och så vidare. Det finns otroligt mycket sådana kränkningar som verkligen gör människor illa. Det finns också systematiska kränkningar som kan få företag att gå under eller få försämrade affärer.

Vilken är Datainspektionens generella syn på användningen av säkerhets- och trygghetskameror?

– Det kan vara berättigat att kameraövervaka. Men det måsta alltid finnas en noggrann analys av behovet innan man sätter upp en kamera. Per definition innebär det alltid ett intrång i den personliga integriteten att låta sig kameraövervakas. I och med det måste man ha sakliga motiv för övervakningen, och dessa kan mycket väl finnas. Generellt sett kan man säga att motiv kan finnas om en plats statistiskt påvisat ökade risker för brottslighet. Har man försökt att vidta andra åtgärder som kanske är mindre ingripande än kameraövervakning, men misslyckats, då har man ytterligare ett motiv.

Kan kamerorna i sig vara ett skydd mot integritetskränkande behandling?

– Ja, det är klart man kan hävda att det finns någon form av skydd som har med integriteten att gör om jag slapp bli misshandlad för att den som tänkte begå misshandeln insåg att den skulle åka dit om misshandeln utfördes.

är det inte bra att skolelever kan slippa den kränkning som mobbning innebär, eller att människor kan bli avskrivna från brottsmisstanke eftersom det finns bild på en förövare, och på så vis slippa den kränkande behandling som till exempel ett polisförhör innebär?

– Jag tycker man måste vara lite försiktig med att driva ett sådant argument för långt. Säger man obetingat ja på det finns det ingen gräns för hur mycket kameror man kan sätta upp. Det måste finnas ett särskilt behov på just den plats man vill övervaka. Vi anser inte att mobbning är tillräckligt för kameraövervakning, utan det ska nog vara svårare brottslighet än så, till exempel stöld eller skadegörelse.

I SecurityUser nummer 3 2011 kallar Monique Holmgren, risk manager i Västerås kommun, Datainspektionen för en stelbent och gammalmodig myndighet som borde följa med i samhällsutvecklingen. Kan du förstå den synpunkten på Datainspektionen?

– Eftersom vi jobbar med en form av avvägning mellan intressen som delvis står mot varandra har jag stor förståelse för att man inte delar vår uppfattning alla gånger. Samtidigt är det så att vi inte sitter här i Stockholm och tycker fritt, utan vi försöker tillämpa en lagstiftning. Tycker man att våra beslut är felaktiga, och besluten står sig vid en eventuell överklagan, måste man angripa det hela genom att ändra i lagstiftningen.

Borde inte den lagstiftning som avser säkerhetskameror vara anpassad till den tid vi lever i? Speciellt i dag när var och varannan människa har en egen kamera med sig.

– Jag tycker att man bör se över lagstiftningen, men jag är inte säker på att det handlar om att göra det lättare att sätta upp kameror, som till exempel Monique Holmgren i Västerås kommun anser. Snarare handlar det om att tydliggöra vad som gäller så att det blir lättare att tillämpa lagstiftningen. Nyligen har man lagt ett lagförslag som handlar om förbud mot kränkande fotografering. Vi har inte haft det förbudet hittills i Sverige Nu börjar man inse att det finns situationer där det borde betraktas som ett brott att fotografera, det tror jag är rätt. Samtidigt har man också haft en utredning som ska se över kameraövervakningsfrågorna mer brett, inte bara den kränkande, utan principerna för att få ha kameraövervakning. Den utredningen hoppas jag ska leda till att det kommer ett lagförslag där vi borde föra ihop ansvaret under en hatt. Det är konstigt att det inom ett visst område är Datainspektionen som har ansvar och inom ett annat är länsstyrelsen. Det skulle innebära en fördel eftersom lagstiftningen är ganska svår att tolka. Det är också därför vi har haft granskning i skolorna, för att underlätta för skolorna att bedöma hur de ska hantera de här frågorna.

Men bör inte bildhanteringen stå i centrum oavsett kameratyp? är det inte den som utgör hotet?

– Jo, det är alldeles riktigt. Egentligen är det publiceringen av bilder och hanteringen som är problemet. Men om du sitter på ditt kontor och har en kamera riktad mot din stol hela tiden, oavsett om ingen annan människa tittar på bilderna, så är det per definition ett intrång i din integritet att kameran finns där. Med andra ord kan man inte bortse från själva övervakningen i sig. Men visst är det så att bildhanteringen har en jättebetydelse för hur långt den här integritetskränkningen går.

Men om bildåtkomsten är strikt reglerad så att bilderna vid brott endast kan ses och hanteras av en ytterst begränsad skara behöriga, till exempel polisen, borde då inte lagen liberaliseras så att det för offentliga platser endast krävs att man anmäler innehav?

– Nej, jag tycker inte det. Psykologerna säger att vi agerar annorlunda när vi får kameror ritade mot oss. Det är också svårt att veta hur bildhanteringen verkligen blir.

Bör inte lagstiftningen som ska stävja integritetskränkningar skydda brottsoffer snarare än brottslingar? Om bildhanteringen är strikt reglerad, och inga bilder kommer på avvägar så finns ju inga problem?

– Ja, det är klart att integriteten ska gälla brottsoffer också. Men återigen, om man drar resonemanget för långt finns det ingen gräns för hur djupt in i ditt privatliv övervakningen kan gå. Ett uttryck jag tycker är väldigt farligt är "Jag har rent mjöl i påsen, jag har inget att dölja". Man måste hitta andra gränser än "Jag har inget att dölja".

Datainspektionen granskade nyligen ett antal skolor och kom fram till att de bryter mot lagen med sin kameraövervakning. Men många skolor ökar tryggheten och sparar mycket pengar på bland annat minskad skadegörelse, varför får de inte ha kameror?

– Dessa är viktiga skäl till kameraövervakning, men det betyder inte att man ska ha övervakning i kafeterian till exempel.

En undersökning av Demoskop, utförd på uppdrag av Stöldskyddsföreningen, visar att nio av tio gymnasieelever är positiva till att ha säkerhetskameror på sin skola. De ser kamerorna som trygghetsskapande verktyg. Bland föräldrarna var stödet för kameror på den egna arbetsplatsen 70 procent. Tycker du inte att uppfattningen från de som utsätts för "integritetsintrånget" bör tillmätas större betydelse än vad som sker i dag när vi bestämmer hur och var kameror får användas för trygghetsändamål?
– Jo, det kan man tycka. Men om sju av tio skulle säga att det är okej, vem tillvaratar då de här resterande 30 procentens intressen? Det är väldigt svårt att göra en form av majoritetsbeslut av detta, men självklart ska den allmänna uppfattningen ha betydelse för hur många kameror vi har. Men detta är inte en fråga man bara kan svara ja eller nej på, anser jag. Utan det finns en massa nyanser. Personer kan tycka att det är bra att man hindrar skadegörelse med kameror på utsidan av en skolbyggnad, eller att man övervakar vilka som går in på skolan. Men däremot vill man inte ha övervakning på toaletten även om det sker skadegörelse där också. I lektionssalar eller uppehållsrum vill man kanske inte heller ha övervakning.

Vissa skolor gör mer eller mindre uppror mot Datainspektionen och slår på sina kameror trots att de blivit ålagda att stänga av dem. Hur ser du på det? är det inte en reaktion mot en stelbent och föråldrad syn på kameror i dagens samhälle?

–Om man väljer att inte följa våra beslut väljer man samtidigt att överträda lagen. Det är inget som jag som generaldirektör tycker är okej.

Personuppgiftslagen och lagen om allmän kameraövervakning, fungerar dessa lagar som de ska eller ser du förändringar som behövs göras?

– Jag tycker det finns en anledning att se över kameraövervakningsreglerna och föra ihop det som ligger i PuL och LAK i en gemensam lagstiftning under en och samma myndighet.

Bör butiker få ha kameror som är riktade mot gatan? Som exempel finns juveleraren som fick självmordsbombaren på film. De flesta brottslingar maskerar sig precis innan de kliver in i en butik, alltså ute på gatan. En butik som har utsatts upprepade gånger för rån, bör de inte få ha hjälpmedel att hjälpa polisen att identifiera gärningsmän?

– Det är möjligt, vi har inte ansvar för denna kameraövervakning. Men generellt sett tycker jag det är svårt att veta var man ska sätta gränsen någonstans. Om vi säger att man får sätta upp kameran utanför butiken sätter rånarna på sig masken ett kvarter därifrån istället. Ska man flytta kamerorna dit då också? Att flytta kamerorna några meter får egentligen inte någon lösning på problemet, tror jag.

Den restriktiva lagstiftning om användning av brottsförebyggande eller brottsupptäckande teknik som vi har i Sverige, till exempel kameror och biometriska säkerhetssystem, har naturligtvis ett gott syfte. Men om den uppfattas som ett skydd av brottslingar och ett hinder för brottsoffer, bör man då inte se över lagen grundligt?

– Lagstiftaren säger att man måste ha ett berättigat behov och måste göra en bedömning om det är proportionerligt med det intrång som kameror innebär. Jag kan inte förstå att man kan ha någon annan princip egentligen, än att man ska göra en vägning. Sen kan folk tycka att den vägning vi gör är fel, och då måste man ju rätta till lagen.

Bör lagen ändras, då?

– Nej, jag tycker inte att man kan ändra på den här proportionalitetsprincipen, den måste finnas. Om man varje gång man vill göra en övervakningsåtgärd säger att det är viktigare att skydda kommande brottsoffer än att skydda allmänheten så finns det som sagt ingen gräns för hur långt man kan gå. Då kan man kroppsvisitera människor innan de går in i bussar och göra hur långtgående insatser som helt. Därför håller inte det resonemanget. Det är inte för brottslingens skull vi sätter stopp, det är för det allmänna intresset.

Av Henrik Paulsson