Säkerhetskameror – integritetshot eller trygghetsverktyg? Så löd debattens tema som främst kom att handla om nuvarande lagstiftning och tillämpningen av densamma.

Länsstyrelserna runt om i landet är tillsynsmyndigheter för LAK (lagen om allmän kameraövervakning) samtidigt som Datainspektionen sköter tillsynen av PuL (personuppgiftslagen). Båda två fick kritik för att ofta vara stelbenta i sina bedömningar av tillstånd till säkerhetskameror. Dick Malmlund, från tankesmedjan Säkerhet för Näringsliv och Samhälle (SNOS), inledde debatten med några exempel på bedömningar som, enligt honom, inte håller måttet.

– Anna Lindhs mördare greps med hjälp av en olaglig kamera som satt på NK. Hade den suttit på åhléns hade den varit laglig. NK består av 130 enskilda handlare och räknas inte som ett varuhus. åhléns å andra sidan har en och samma ägare och räknas som varuhus. är det logiskt och rimligt? undrade han.

– Banker i Sverige får fortfarande regelmässigt sätta upp kameror och filma alla delar i kontoren, även om de är kontantlösa. Det får däremot inte butiker som tar över bank- och postverksamhet. Varför är det så? Lagarna och beslutsfattarna hänger inte med, och ibland känner jag att de inte vill ha en effektiv brottsutredning, fortsatte han.

även Dick Malmlund ansåg att myndighetsutövningen är förvirrande och har fel fokus. Den restriktiva hållningen till säkerhetskameror och det faktum att det krävs ett starkt och tidigare bevisat behov av kameror innan man får sätta upp dem är ett stort problem, menade han.

– Som exempelvis arbetsgivare ska man enligt arbetsmiljölagen göra allt man kan för att medarbetarna inte ska komma till skada. ändå ska man behöva säga till dem att de måste bli rånade tre gånger innan man får sätta upp kameror. Jag får inte ihop det, och det är någonting som inte stämmer.

– I alla andra brottsförbyggande sammanhang gör man saker innan olyckan är framme. Vi ser till att det inte börjar brinna, inte att det först ska brinna för att man ska kunna sätta upp sprinklers.

Hans-Olof Lindblom konstaterade att Datainspektionen inte ägnat så mycket tid åt kameraövervakning fram till för ett antal år sedan. Då ökade användningen, och myndigheten uppmärksammade att det fanns en brist på regelefterföljning.

– Bestämmelsen vi tillämpar säger att det är tillåtet att behandla personuppgifter på detta ostrukturerade sätt som det är när man kameraövervakar så länge man inte kränker den personliga integriteten, vilket kan vara svårt att avgöra.

– Ett intrång är inte alltid kränkande, men det måste finnas ett påtagligt behov för att säga att det inte är kränkande, sade han.

Han påpekade också att Datainspektionens beslut måste gå någon emot och sedan bli överklagade för att det ska utvecklas en praxis. Därför välkomnade han utmaningar av myndighetens beslut. Det gjorde även länsstyrelsens Malin Ricknäs. Dick Malmlund invände dock.

– Man säger genom sina beslut nej till brottsförebyggande åtgärder. Våra företagare ute i landet kan inte behöva fortsätta överklaga hela tiden, vi måste ha en förändring. Det är farligt att ha en lagstiftning vars budskap inte alls delas av allmänheten.