Fler marknadslösningar resulterar i att trygghets- och säkerhetsverksamheten till stora delar blir "kontraktsbaserad", det vill säga att den styrs genom att myndigheter träffar affärskontrakt med externa utförare. Det skriver FOI-forskarna Per Larsson och Lotta Ryghammar i en öppningsartikel i rapporten "FOI och arbetet med samhällets säkerhet och trygghet".

I artikeln går författarna igenom en utveckling som gått från kalla kriget strikt uppdelade krisberedskap med en militär del som försvarade landet mot militära angrepp, ett civilt försvar med funktionsansvar för bland annat beredskapslager och specifika samhällsfunktioner samt en civil krisberedskap som arbetade med skydd mot olyckor.

Men sedan 2002 finns ett nationellt krisberedskapssystem, vars mål är att öka den generella förmågan att förebygga och hantera allvarliga händelser och kriser på alla samhälleliga nivåer.

Sedan 2002 har dock de strukturella förutsättningarna förändrats, enligt artikelförfattarna. Den kanske viktigaste förändringen är utvecklingen mot att allt mer av den samhällsviktiga verksamheten bedrivs av privata aktörer, inte sällan flera aktörer som måste samverka. Dessutom har det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan samhällsviktiga verksamheter ökat, internationaliseringen tilltagit och människors har fått stegrade förväntningar på snabba åtgärder samtidigt som offentlig verksamhet vill spara pengar.

Så när det första decenniet med ett nationellt krisberedskapssystem främst handlat om att lägga fast systemet, kräver nästa decennium en tydlig färdplan med nya styrmedel för att krisberedskapen ska kunna styras effektivt och för att få komponenterna att fungera som ett sammanhängande system.

Det kräver, enligt artikelförfattarna, en färdplanen som bygger på "en klar bild av rådande samhällsförutsättningar och på vad vi kan skönja av ett framtida samhälle, inte på en invand och förlegad bild av samhället".