2015-05-05
"Kameralagen borde fokusera på hanteringen av inspelade bilder"
För att polisens arbete ska bli framgångsrikt måste polisen få möjligheten och resurserna att använda modern teknik. Idag är det inte riktigt så. Dels måste polisen arbeta med så många olika saker av icke-polisiär natur att de inte alltid hinner med det som vi förväntar oss att de ska göra, och dels har vi lagar som på ett absurt sätt begränsar möjligheterna att exempelvis använda säkerhetskameror med inspelning. Den kameraövervakningslag som började gälla från och med 2013 är ett hån mot alla som vill ha ett väl fungerande rättssamhälle. Lagen trotsar i många avseenden inte bara folkviljan utan också allt sunt förnuft.
Varför ska vi acceptera en lag med regler och villkor som hindrar samhället från effektivt användande av brottsbekämpande bildteknik? På vilken sida står samhället, på brottslingarna eller brottsoffrens? Politikerna måste vakna till och agera för en för en förändring av kameraövervakningslagen. Hur många värderar rätten till att inte bli filmad på allmänna platser högre än att ha kameror som kan förebygga eller upptäcka brott samt identifiera eventuella förövare?
Att döma av ett flertal undersökningar är en stor majoritet av svenskarna väldigt positiva till säkerhetskameror på allmänna platser. Men det avspeglas inte alls i den grundsyn som vår kameraövervakningslag är baserad på. Datainspektionen har gång på gång förmedlat sin utgångspunkt, det vill säga att säkerhetskameran alltid är ett hot mot den personliga integriteten. Därmed är den ena vågskålen redan nedtyngd när tillståndsansökan för kameraövervakning ska granskas. Ett avslag är med andra ord alltid närmast till hands. Det är olyckligt, särskilt som vi behöver fler kameror för att kunna lösa fler brott och för att öka tryggheten. Ytterst handlar det om att ha ett fungerande rättsväsende.
Vi ska vara stolta över vår rättssäkerhet. Hellre fria än fälla, är en bra devis. Den ska vi slå vakt om. Men vill vi ha ett samhälle där brott är en relativt riskfri sysselsättning eller vill vi ha ett rättsväsende som har rimliga chanser att fälla skyldiga i händelse av ett rättsligt efterspel? Jag tror svaret är givet. Vi vill att skyldiga ska fällas och att oskyldiga ska frias. Bilder från säkerhetskameror kan här spela en stor roll.
Min och Säkerhetsbranschens uppfattning är att den kameraövervakningslag vi har idag speglar en föråldrad syn på säkerhetskameror. Att säkerhetskameror på allmänna platser hotar människors personliga integritet förefaller närmast löjeväckande. Varenda människa bär på en kamera och kan filma fritt var som helst. Var bilderna från dessa mobila enheter hamnar är det ingen som vet, men via sociala medier kan de dyka upp i stort sett var som helst. Här finns ingen kontroll.
När det gäller säkerhetskamerorna är kontrollen desto mer omfattande. Kamerorna är fast monterade och den allmänhet som vistas i det bevakade området blir informerade om dess existens via tydlig skyltning. Lägg därtill att endast behöriga får hantera det inspelade bildmaterialet och endast i brottsutredningssyfte.
Kontentan är glasklar. Kameraövervakningslagen från 2013 är inte är genomtänkt. Den försvårar brottsbekämpning och möjligheterna att öka tryggheten på gator, torg och i utsatta bostadsområden. Dessutom medverkar den till att brottslingars integritet värnas mer än brottsoffret och det är en farlig väg att slå in på.
Lagen bör därför revideras. Det borde alltså vara lättare att få tillstånd att sätta upp säkerhetskameror på allmänna platser och självklart ska kontinuerlig inspelning vara tillåten. Vad man däremot kan skärpa är hur hanteringen av bilder ska gå till, exempelvis definiera behörighetskrav till bildmaterialet tydligare samt framför allt skärpa straffvärdet om någon olagligen sprider bilder från säkerhetskameror. Det skulle tjäna integritetsbehovet betydligt bättre än nuvarande lagstiftning.
Björn Eriksson, Ordförande för organisationen Säkerhetsbranschen