Killen bredvid suckar. Viskande anförtror han mig det halvt förbjudna: "Man kan göra det billigare att anställa – och tillåta låglönejobb".

Vi är många – mest branschfolk – som lyssnar på Robert Dimmlich, VD för Svensk Bensinhandel. Dimmlich budskap är fränt. Trots säkerhetskamerornas bildbevis på bilarnas registreringsskyltar struntar polisen i att utreda bensinstölder. De årligen uppemot 50 000 samvetslösa bilförare, inte sällan multikriminella, som smiter från bensinnotan, kostar landets bensinhandlare ca 44 miljoner kronor per år. Ett sätt att lösa problemet, enligt killen bredvid mig, är alltså att återgå till forna tiders mackpersonal som "hjälper" kunderna att tanka. Som sagt, jag är ingen expert på detta men visst, en viktig brottsförebyggande funktion tycks ha gått förlorad.

Detta var i går, på Trygghetskamerans dag. En något vinklad titel, men man vill väl undvika det mer brutala "övervakningskamera". För ovanlighetens skull lät jag mig ersättas vid tisdagens KU-sammanträde för att i stället (jo, jag betalade deltagaravgiften själv, är väl bäst att tillägga) lyssna på vad branschfolk, polisen, forskare och inte minst Datainspektionen hade att säga om bl a den nya kameralagen. DI gjorde så gott den kunde för att förklara villkoren som enligt lagen måste vara uppfyllda för att en ansökan om kameratillstånd ska beviljas. Kritiska röster saknades inte, för att uttrycka det milt.

Det är ingen lätt match att få bifall till en ansökan, det fick vi alla klart för oss! För att ha minsta chans till framgång ska man t ex kunna motivera behovet av kameraövervakning med hänvisning vill vad som har hänt på platsen i form av bråk, stök, våld eller andra brott. Det kan verka rimligt om man bara ser till vad som faktiskt händer på just den aktuella platsen. Svårare blir det att motivera övervakningsbehovet om det tidigare inte har förekommit någon verksamhet på platsen.

Väger man sedan in händelser i vår omvärld – terrorattentat mot tidningsredaktioner och synagogor – bör sådana händelser då också beaktas i bedömningen av om kameror ska få sättas upp utanför tidningsredaktioner och synagogor i Sverige? Och vad med lagens krav om att platsen/området som man vill kameraövervaka ska vara tydligt beskriven i ansökan? Att övervaka folk som snurrar in och ut i en medieredaktions huvudentré säger väl just ingenting om säkerhetsläget för hotade journalister runt byggnadens hörn?

Som sagt, jag utesluter inte att den nya kameralagen kan behöva ändras så att det blir något enklare att söka och få tillstånd.

Sedan håller jag med forskarduon Markus Lahtinen och Benjamin Weaver att inte minst vi lagstiftare behöver veta mer om kameraövervakningens effekter. För nog går det t ex att mäta om människor upplever sig mer eller minde trygga på kameraövervakade platser, om brottsuppklaringen ökar eller minskar på övervakade platser? Hittills har sådana studier från Brottsförebyggande rådet mest handlat om de brottsförebyggande effekterna, vilket ju bara är ena sidan av myntet. Och vilka slutsatser ska man som beslutsfattare dra om forskning visar att villapriserna stiger i bostadsområden med kameraövervakning på utsatta platser?

Men den personliga integriteten? Hur går det med den om övervakningskamerorna blir allt vanligare? För egen del kan jag bekänna att jag inte ägnar kamerorna en tanke. Till skillnad från folks hämningslösa filmande med mobilkameror, det stör och oroar! Men bilderna som fastnar på trygghets-, säkerhets- eller övervakningskameror (välj själv) hämmar mig inte i min vardagstillvaro. Och så är det nog för de allra flesta. Därmed inte sagt att integritetsaspekten inte ska vägas in i bedömningen, men kanske inte ges samma tyngd som i dagens tillståndsgivning.

Maria Abrahamsson (M)
Riksdagsledamot och ledamot i konstitutionsutskottet