Nedan följer ett utdrag, läs hela intervjun här.

Vad är din bild av säkerhetsbranschen?
– Den är stor och komplex och strävar efter att ta över en del av det offentliga uppdraget, till exempel bevakning i tunnelbanan och göra sådant som polisen inte längre hinner med. Jag tror att det kan vara en vettig utveckling till en viss gräns. Säkerhetsbranschen tar ju betalt och ska tjäna pengar. Vi medborgare betalar redan till polisen och det får inte bli en klassfråga om man har råd att skydda sig eller inte.

Vad tycker du om säkerhetskameror?
– Debatten om kameror är en aning fyrkantig när det gäller integritet. Det finns en aspekt som jag tycker är ganska viktig: ju fler kameror vi har, desto mindre integritetskränkande blir det eftersom ingen har tid eller resurser att titta på alla dessa bilder och särskilt inte på det som redan är bandat. Säkerhetsbranschen vill att lagen fokuserar på bilderna snarare än på kamerorna.

– Precis, och hur länge bilderna får sparas. För att det ska vara tillräckligt integritetskränkande så måste någon sitta och titta på bilderna och det gör man ju bara om någonting har hänt. När det har skett ett brott och det finns bildmaterial är alla överens om att bilderna måste användas. Jag tror att övervakningskameror har väldigt liten brottspreventiv effekt. De används till exempel på Medborgarplatsen och där sker inte färre brott, men fler klaras upp.

Ny forskning tyder på att kameror har en brottspreventiv effekt.
– Det kanske det gör. Om du klarar upp ett brott med hjälp av en kamera så går det oftast mycket fortare än om du inte har kamerabilder och därmed frigör du resurser till någon annan typ av trygghetsskapande arbete. När jag jobbade med Efterlyst var det många gånger som vi visste att polisen hade bilder men de ville uttömma andra möjligheter först och det tycker jag var lite korkat.

Vissa menar att bevisnivån i domstolar höjs när det inte finns kamerabilder.
– Så kan det vara. En annan effekt skulle kunna vara att polisen fokuserar på de utredningar där det finns bildmaterial eftersom de går snabbare. Men pratar vi brottslighet som helhet är kamerornas vara eller inte vara en struntsak i sammanhanget. Kameror kommer inte att förändra brottsligheten på något avgörande sätt – det visar till exempel erfarenheter från New York – och ska man minska brottsligheten måste man jobba på en annan nivå.

Vad gjordes i New York?
– Dels var det tuffare tag från polisen men också väldigt mycket annat, till exempel "broken windows"-policyn som innebar att de rustade upp så fort något gick sönder, klotter togs snabbt bort och så jobbade man mycket med lokala communitys. Ska man göra något åt brottsligheten tror jag att det är där man måste börja.

Hur undviker vi att förtroendet för myndigheterna urholkas?
– Det är det som är så tragikomiskt: det finns ett facit, det har gjorts i New York. På bara några år gick staden från att vara en av de farligaste i världen till att bli en av de absolut säkraste. När det här med New York var som hetast skulle man köra lite tuffare tag i tunnelbanan i Sverige men det rann ut i sanden. Jag är lite förvånad över att det blev så och jag är förvånad över den nya polisorganisationen.

Varför det?
– Polisen såg problemen med att vissa typer av brott begås över länsgränserna. Jag kan förstå att man ville göra en centralisering när det gäller de brotten men jag hävdar att polisverksamhet i grunden är lokal. När polisen känner folk i ett område, det är där det
börjar. Nu gör polisen tvärtom, centraliserar och säger att syftet med omorganiseringen var att de skulle komma närmare medborgarna, men jag tror inte att någon medborgare har upplevt det.

Innebär hårdare tag att man måste tillsätta mer resurser?
– New York har färre poliser i dag än tidigare, så det är ingen resursfråga. Men vi har hängt upp oss på hårdare tag i Sverige, det är bara en del av helheten även om den är viktig. Grunden var att de tog tag i miljöer som var nedgångna och rustade upp. Det var ganska enkla åtgärder som gjorde att brottsligheten kvästes.