2011-11-23

Det behövs fler trygghetsambassadörer

Tankesmedjan SNOS (Säkerhet för Näringsliv och Samhälle) delade i samband med säkerhetsmässan Sectech ut det nyinstiftade priset ”Årets Trygghetsambassadör”. Pristagare blev riksdagsmannen och ledamoten av justitieutskottet Johan Pehrson (FP). SNOS vill, med denna utmärkelse, uppmärksamma personer som offentligt drar en lans för trygghetsfrågorna i samhället. Johan har verkligen gjort just detta och han kämpar för samma frågor som vi i SNOS.

En av de viktiga trygghetsfrågorna är den som gäller användning av säkerhetskameror i vilken integritetsfrågan är viktig. Det avgörande för att den personliga integriteten ska skyddas är hur de lagrade bilderna hanteras efter inspelning. SNOS värnar om integriteten i högre grad än den nuvarande lagstiftning då vi ytterligare vill stärka skyddet mot att inspelat material sprids till fel händer. Bland annat genom att verka för hårdare och tydligare straff för dem som sprider inspelat material till obehöriga.

Användningen av kameror är i sig många gånger också ett integritetsskydd, inte minst för brottsoffer eller för oskyldigt utpekade brottslingar, vars berättelser kan styrkas via bildmaterial. Att polisen också får betydligt bättre förutsättningar att gripa förövare är också en viktig aspekt då många människor slipper att bli utsatta för den kränkning som det alltid innebär när man utsätts för brott. Om kamerorna innebär en trygghet för människor så bör de få användas även på allmänna platser, bara man tydligt skyltar att området tryggas med hjälp av kameror.

Johan Pehrson har varit tydlig inom en mängd områden där politikerna i övrigt präglats av passivitet. Han har tydliga synpunkter på hur supporterproblematiken ska hanteras. Nyligen begärde han dessutom att det tillsätts en oberoende myndighet för utredning av anmälningar mot polisen och att dessa inte ska utredas av polismyndigheten själv. Detta känns som en självklarhet för alla utom polisen.

Johan är tyvärr ganska ensam bland landets folkvalda med att kämpa för trygghetsfrågor. De flesta drivs av någon slags integritetsnoja som står långt ifrån deras väljare. I flera opinionsundersökningar, bland annat från Brottsförebyggande rådet och Integritetsskyddskommittén, har det visat sig att det finns ett stöd för exempelvis användning av säkerhetskameror på allmänna platser med en brottsproblematik. Människor vill känna sig trygga när de rör sig ute i samhället. Det är skönt att någon ser en när man åker buss eller tunnelbana ensam, säger de flesta tillfrågade. Varför kan inte våra folkvalda vara representativa för folket?

Varför används integritetsskyddet som invändning mot användningen av säkerhetskameror? Varför ifrågasätter vi inte när vi tvingas fylla i vår deklaration där alla uppgifter om vårt ekonomiska liv blir offentliga? Varför ifrågasätts det inte när medierna – för att höja upplagorna – publicerar höginkomsttagares namn, vilket ibland leder till att de drabbas av brott eller att deras barn mobbas i skolan?

Synen på integritet har också ändrats med sociala medier, där många ger tillgång till sina privatliv via nätet. Varför har politikerna en så restriktiv syn på just säkerhetskameror när var och varannan svensk bär på en digitalkamera dygnet runt? Vi talar ju inte om statens övervakning av människor utan om möjligheten att – via säkerhetskameror – skydda människor och egendom mot brott. Vi måste inse det och gå vidare.

Johan Pehrson har också tagit upp polisens syn på fakturering av sina tjänster vid fotbolls- och ishockeymatcher. Varför ska de som valt att driva sina föreningar i bolagsform betala och inte de som är kvar som idrottsklubbar? Alla verkar lika fattiga. Vem bestämmer hur många poliser som ska levereras och kvaliteten på insatsen? I våras, när en supporter sprang in på Helsingborgs arena Olympia och gav sig på HIF:s målvakt var det spelarna som grep in och alla poliser som stod närmast var handfallna, om nu TV-kamerabilderna talar sanning. För två år sedan var det en DIF-supporter som sprang in på Stadion i samband med slutsignalen och slog till med knuten näve i ansiktet på en spelare i Assyriska. Två polisers identifiering av supportern, samt kamerabilder på densamme dög inte och åtalet ogillades. Vad ska klubbarna betala för? Man undrar också varför polisen behandlar frågan olika i sina 21 spridda myndigheter. Det borde vara en myndighet med Rikspolisstyrelsen som huvudkontor.

Vi hoppas att SNOS-priset "årets Trygghetsamabassdör" till Johan Pehrson får uppmärksamhet bland påverkare och opinionsbildare och att fler vågar sticka ut hakan och ta debatten för ett tryggare Sverige.


Leverantörer
Ändra marknad
Till toppen av sidan
Stäng