Vi fick en ny lag som reglerade användningen av kamerabevakning 2013. Där fanns en del förbättringar om man med det menar att butikerna fick utökade möjligheter att kameraövervaka. Men i stort byggde lagen på samma ålderdomliga grundsyn som tidigare lagstiftning, det vill säga:

• En säkerhetskamera utgör alltid ett integritetsintrång för de som vistas på platsen.
• Kameror är på sin höjd bra för att utreda brott. Den brottspreventiva effekten är försumbar eller åtminstone inte bevisad.

Dessa grundpelare hoppas jag att politiker 2017 äntligen kan skaka av sig. Låt oss först ta detta med integriteten. Få människor upplever säkerhetskameror på allmänna platser som integritetshot. Många upplever däremot säkerhetskamerorna som en trygghetsskapande åtgärd. I en färsk Kantar Sifo-undersökning, baserad på 1000 telefonintervjuer, framgår att 90 procent av medborgarna är positiva till säkerhetskameror och att 72 procent vill ha fler säkerhetskameror än vad som finns idag (3 procent vill ha färre kameror). Samtidigt uppger 83 procent att säkerhetskamerorna på offentlig plats inte inkräktar på deras personliga integritet.

Den här undersökningen bekräftar bara vad andra liknande undersökningar kommit fram till. Kamerorna ses som en resurs för brottsbekämpning och ökad trygghet. Rätten till trygghet är sålunda högt mer värderad än ”rätten att inte bli filmad på gator och torg”. Med den situation som råder i många tungt brottsutsatta områden i Sverige känner många människor att de är otrygga och hämmas i sitt beteende, exempelvis att vara ute vissa tider. Här är otryggheten i sig ett integritetshot.

Självklart måste den kommande lagen reglera användningen av kamerabaserade säkerhetssystem med hänsyn till integritetsskydd, men fokus bör ligga på hantering av inspelat material. Bilder från säkerhetskameror ska användas för att lösa brott, inget annat.

Lagstiftningen i Sverige har också präglats av olika studier om kameraövervakning vanligen från Brå – där säkerhetskamerors brottsförebyggande effekt beskrivs som liten, nästintill försumlig eller ej påvisbar. Dessa äldre studier är dock baserade på en forskningsmetod som kritiserats för sin otillförlitlighet. Vetenskapligt granskade studier som använder moderna metoder påvisar att kameror kan ha betydande brottspreventiv effekt.

Så nu har lagstiftarna chansen verkligen att se till att vi får en fungerande kamerabevakningslag. Folkets stöd finns där. Modern forskning talar för att kamerorna är både bra för att förebygga, utreda och klara upp brott. Nu måste vi välja, ska rättsväsendet stärkas och tryggheten öka eller ska vi fortsätta tala om kameror som ett integritetshot?

Och ska polisen få effektivt bekämpa brott, eller ska de behöva ansöka om tillstånd för användning av kameror på brottsutsatta platser? Kan man tänka sig att anmälningsplikt ersätter krav på tillståndsansökan där exempel risk för terrorbrott föreligger. Svaren bör vara ja på båda dessa frågor. Men om politikerna vågar göra rätt den här gången återstår att se.

Björn Eriksson
Ordförande, Säkerhetsbranschen