Att vilja förändra samhället till något bättre är något jag alltid brunnit för och är en av orsakerna att jag tackade ja till ordförandeskapet i SNOS för ett år sedan. Lusten till att förändra har också fått mig att delta i Moderaternas provval, som syftar till att få fram de personer som Moderaterna ska föra fram som tilltänkta riksdagsledamöter. Jag är kluven inför att gå tillbaka till politiken igen, men inser samtidigt att en plats i riksdagen innebär möjligheter att framföra och ta ansvar för de åsikter om förändringsåtgärder jag vill se.

Var är ideologin och visionerna i politiken? Vad vill vi med Sverige om tio år och hur når vi dit? Dagens politiska rapportering handlar mycket om skandaler och enskilda personers tillkortakommande. Respekten för politiker och tjänstemän är i botten, vilket syns i den hotbild som många politiker får leva med. Här har vi ett allvarligt demokratiskt problem. Hur ska bra politiker och tjänstemän kunna rekryteras till poster där de ständigt och jämt ska stå till svars inför medborgare och media samtidigt som de utsätts för hot via brev och mejl?

Trygghetsutmaningarna är många. När polisen inte hinner med så grova brott som våldtäkt är det illa. Av de våldtäktsanmälningar som gjordes för två år sedan gick endast 20 procent till åtal.

Utredningspassiviteten gäller inte bara våldtäkter. Av alla anmälda brott 2016 avskrevs hälften direkt. Vad får vi för samhälle om befolkningen inte litar på att rättssystemet fungerar?

Under 2017 (i skrivandes stund) har Stockholm drabbats av 70 skjutningar med 13 döda och 19 personer allvarligt skadade som resultat. Enligt polisen handlar det vanligen om gängkriminalitet, uppgörelser mellan olika nätverk och motsättningar med anknytning till narkotikahandel. Då droger är så stark orsak till den brottslighet vi har är det upprörande att den politiska debatten om narkotika har dött ut. Här vill jag definitivt engagera mig politiskt.

Mer än var tredje kvinna oroar sig över att gå ut på kvällen i det egna bostadsområdet. Det är illa.

Det är också illa att en kriminell person kostar samhället cirka 3 miljoner kronor per år. Med andra ord skulle en satsning på skolan, idrotten, och resurser för förebyggande av drogmissbruk och psykisk ohälsa hos vuxna och andra förebyggande åtgärder vara väl investerade pengar och en väsentlig kostnadsbesparing i ett långsiktigt perspektiv.

Men riksdagen kan också fatta beslut som relativt snabbt skulle kunna motverka en eskalerande kriminalitet. Det kan exempelvis gälla förändringar rörande vapenlagar, straffskalor och kriminalvård samt beslut om polisens organisation och verksamhet.

Förbättringspotentialen är sålunda stor. Det är enkelt att alltid ropa på fler poliser, men det finns också andra åtgärder som kan vara betydligt mer snabbverkande än att vänta på att fler poliser ska utexamineras. Att renodla polisens verksamhet så att de kan ägna sig åt sina kärnuppgifter borde vara prioriterat. Poliser ska främst arbeta med att förebygga, upptäcka, utreda och klara upp brott. Skala bort resurskrävande uppgifter som till sin natur inte kräver polisutbildning för att genomföra. Transport av häktade kan utföras av privata aktörer till betydligt billigare kostnad, trafik- och alkoholkontroller skulle också mycket väl kunna utföras av väktare under polismans ledning. Listan kan göras mycket längre.

Polisen måste också få tekniska verktyg som rationaliserar och effektiviserar det brottsbekämpande arbetet. De ska inte behöva ansöka om tillstånd för att sätta upp kameror på brottsutsatta gator och torg. Det bör räcka med anmälningsplikt. Låt inte en ålderdomlig syn på integritetsperspektivet stå i vägen för samhällets trygghet.

I en ny undersökning, utförd av Kantar Sifo, uppger 72% av svenskarna att de se fler kameror och 83% tycker inte att kameror inkräktar negativt på integriteten. Med det sagt, vad väntar vi på egentligen?

Det finns mycket att göra. En del kan ordnas snabbt och en del tar tyvärr lång tid att realisera, men om vi alla hjälps åt så går det att åstadkomma förbättring.