Säkerhet ett är ett fundament i svenskt samhällsbygge. Det ska vara tryggt att leva och verka i Sverige, men hur väl rimmar det med den svenska modellen när det gäller krisberedskap. Här är den grundläggande strukturen för samhällets krisberedskap den så kallade ansvarsprincipen, vilket innebär att enskilda myndigheter själv ansvarar för att organisationen är anpassad för att klara av verksamheten i krissituationer. Det är minst sagt en riskfylld princip.

Det är väl känt att det nedrustade försvaret inte kan klara sin uppgift särskilt väl om vi blir angripna av främmande makt. Vi vet också att polisen inte klarar att hantera andra anmälda brott när skottlossningar och andra grova brott tar deras resurser i anspråk. Så kan vi inte ha det. Samverkan mellan olika myndigheter eller andra aktörer, exempelvis säkerhetsföretag, kan temporärt avlasta polisen. Men vem ska samordna dessa krafter när behovet uppstår?

Ska man ta enskilda händelser är den stora skogsbranden i Västmanland ett bra exempel. Frånvaron av krisberedskap var fundamental och branden kunde breda ut sig och orsaka enorma skador innan den blev kontrollerbar. Flyktingkrisen 2015 är ett annat exempel på händelser som tog oss på sängen och röjde bristen på krisberedskap.

Sverige står inför många utmaningar. Samordning mellan samhällets myndigheter och även privata aktörer kommer att bli allt viktigare. Vi lever i en tid som präglas av stora förändringar – inte minst till följd av den omfattande digitaliseringen som öppnar för nya sårbarheter.

Det är illa att vi låter nya reella hot växa mitt framför ögonen på oss. Attack från främmande makt innebär inte nödvändigtvis en militär konfrontation.

Cyberattackerna blir allt fler och allt kraftfullare. Vad har vi för beredskap mot att vår vatten­ eller elförsörjning attackeras eller att vårt betalningssystem slås ut. Var är redundansen när det gäller våra så viktiga infrastrukturella system? Vad gör vi när katastrofen inträffar? Hur gör vi för att den inte ska inträffa?

Det är absolut nödvändigt att vi får en regeringsledd ledningscentral som har mandat att gripa in och kräva åtgärder när en organisation inte är förmögen att utföra de kärnuppgifter de är ålagda i samband med ett katastrofläge. Vi har resurser att tillgå, både från den offentliga och från den privata sektorn, men vi har inte någon operativt ansvarig som kan samordna dem. Vem ska stå till svars vid en katastrof om ingen har ett samlat ansvar?

Regeringen måste ta ett initiativ så att vi får ett beslutsorgan som har ett helikopterperspektiv och kan säkerställa så att rätt åtgärder kan sättas in i såväl förebyggande som i skadebegränsande syfte.

Krisberedskapen är idag en lågprioriterad säkerhetsfråga. Det kan stå oss väldigt dyrt.

Björn Eriksson
Ordförande, Säkerhetsbranschen