Sverige står inför stora trygghetsutmaningar som polisen har att hantera. Här finns en allt mer utbredd kriminalitet i utsatta områden och ett våld som i allt högre utsträckning inbegriper användning av skjutvapen på offentliga platser. Samtidigt pågår en skenande vardagsbrottslighet som blir allt mer komplex då den i allt högre grad sker via nätet. Lägg därtill det alltjämt närvarande terrorhotet.

Händelserna vid Drottninggatan den 7 april blev en väckarklocka om hur sårbart vårt öppna samhälle är. En positiv aspekt på händelsen är att den hårt kritiserade polisen agerade föredömligt under skarpt läge och att samarbetet med bevakningsbolagens personal, som var först på plats, fungerade så bra trots att det skedde improviserat och under stark press.

Dessvärre kämpar dock den ansträngda kåren med en allt för begränsad personalstyrka – i synnerhet i yttre tjänst. Det räcker att kasta ett öga på den dalande uppklarningsprocenten för att förstå att situationen är kritisk. Att många poliser vittnar om att man går på knäna, gör inte saken mindre alarmerande. Riksdagspartiernas respons utgörs av utspel om att anställa fler poliser. Kristdemokraterna och Socialdemokraterna leder ”budgivningen” med en satsning på 10 000 nya poliser. Vad baserar de sina siffror på? Bör man inte först fundera över vad poliserna ska användas till innan man kvantifierar behovet?

Det är bra att politisk enighet råder gällande behovet av fler svenska poliser på gator och torg. Men det finns en omfattande problematik i att på kort tid utbilda och rekrytera motsvarande en femtedel av dagens polisstyrka. Hur ska man klara att fylla utbildningsplatserna? Finns det inte risk att en så stor styrka nyutexaminerade poliser kan vålla stora problem för kåren?

Det kommer kosta kåren mer tid och kraft att lära upp den stora mängden nya poliser än vad man skulle dra nytta av dem. Vad händer under tiden fram till utexamineringen? Är det acceptabelt att de människor som lever i utsatta områden ska få vänta några år innan kraftfulla trygghetsåtgär der sätts in? Nej, vi behöver ta itu med problemen här och nu, annars är risken stor att situationen förvärras.

Att lägga ut fler enklare trygghetsuppdrag på säkerhetsföretag är en beprövad och framkomlig väg som snabbt skulle kunna effektivisera polisens arbete. Sedan flera år utförs en rad trygghetsskapande arbetsuppgifter av exempelvis ordningsvakter, som vid behov har befogenhet att använda vålds­ och tvångsmedel. Vi ser dem uträtta ett gott arbete i gallerior, på flygplatser och i kollektivtrafik. Låt därför säkerhetsföretagen avlasta polisen ytterligare, exempelvis vid trafik­ eller nykterhetskontroller under polisbefäls ledning.

Självklart ska inte väktare ägna sig åt myndighetsutövning. Om något brottsligt upptäcks (exempelvis rattfylla) så ska polisen – som leder väktarna på plats – ta över. På det här sättet kan många uppdrag utföras med färre poliser, så att polisnärvaron kan bli högre på olika platser.

Vi måste få ett slut på slöseriet med polisiära resurser. Högskoleutbildade poliser ska inte behöva transportera onyktra och psykiskt sjuka människor till och från sjukhus eller andra inrättningar inom vården. Det är inte försvarbart att omhändertagna personer i tunnelbanan eller i köpcentret måste hållas i schack tills polisen kommer och hämtar för vidare transport. Bevakningsbolaget bör få möjlighet att skyndsamt transportera den omhändertagne till polisen istället för att invänta polisens taxiverksamhet. Alla skulle vara vinnare på det.

Vi behöver ett politiskt initiativ till ökat samarbete mellan polis och säkerhetsföretag, baserad på en ordentlig kravspecifikation. Varför händer det inte? Tryggheten i tunnelbanan har förbättrats av att väktarbolag finns närvarande. I Landskrona kommun har ordningsvakter med utökad befogenhet redan visat sitt värde och kompenserat för polisbristen genom sin närvaro som verkat brottspreventivt. Varför inte bygga vidare i samma anda?

Flera internationella undersökningar pekar på att närvaro av väktare har en klart dämpande effekt på kriminalitet och otrygghet. Nationalekonomerna Brian Meehana och Bruce L. Benson hävdar i en studie att ”ytterligare ett privat säkerhetsföretag per 100 000 invånare resulterar i en 11,8 procent minskning i det totala antalet egendomsbrott per 100 000 invånare”.

Det är en bra samhällsinvestering att låta väktare avlasta polisen så att de kan ägna sig mer åt att upprätthålla lag och ordning samt utreda och klara upp brott. Bevakningsbranschen har dessutom en betydligt högre andel anställda med utländsk bakgrund än vad polisen förfogar över och denna mångfald är en stor kommunikationstillgång i trygghetsarbetet, exempelvis i utanförskapsområden.

Att använda skattemedel för att anlita bevakningspersonal innebär också ökad växtkraft för en bransch som redan idag förtjänstfullt bidrar till integration av människor med olika kulturell och etnisk bakgrund i Sverige. Om polisen ska klara av att återställa eller upprätthålla sitt förtroende behöver man titta på alla lösningar som bidrar till ett tryggare samhälle och ett effektivare polisarbete. Säkerhetsföretagens resurser omfattar cirka 30 000 anställda som väsentligen kan bana vägen för en effektivare polis och bidra till ett tryggare samhälle.

Att vänta in förstärkning från nyexaminerade poliser om fyra år är inte att ta ansvar.

Björn Eriksson
Ordförande, Säkerhetsbranschen

Papperstidningen SecurityUser finns tillgänglig gratis som e-tidning här: https://www.securityuser.com/SecurityMedia/SecurityUser-Sverige/2018_1/html5.html