Kraftfull teknik kombinerat med allt mer sårbara samhällen för hybridkrigsföring, vilket innebär att antagonistiska aktörer utövar påverkan mot andra länders utrikes- och säkerhetspolitik utan att korsa tröskeln för väpnat angrepp. Ett exempel på detta är cyberattackerna på Ukrainas elsystem som släckte ner delar av landet 2015 och 2016.

Även Sverige är kontinuerligt utsatt för verkan av strategiska maktmedel. Malin Severin, forskare på FOI, har studerat vad hybridhoten innebär för den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten, som ansvarar för att upptäcka och varna för yttre respektive inre hot mot Sverige.

Enligt henne har omvärldsutvecklingen aktualiserat behovet av fördjupad samverkan och ökat informationsutbyte – dels mellan säkerhets- och underrättelsetjänsten, dels underrättelsetjänsten och civila aktörer som myndigheter, kommuner, mediebolag, företag och finansinstitut.

– Hybridhotens diffusa karaktär gör dem svåra att upptäcka, karaktärisera och överblicka så den stora utmaningen blir att skapa en sammanhängande lägesbild ur ett till synes osammanhängande förlopp. För att kunna skapa en helhetsbild av hotnivån mot samhället behövs det därför samverkan på flera plan, säger Malin Severin.

Det vi i dag kallar hybridkrigföring är dock inte något helt nytt. Redan på 1960-talet diskuterades vilka åtgärder som borde vidtas för att regeringen och underrättelsetjänsten skulle kunna upptäcka att Sverige var utsatt för ett koordinerat, icke-militärt angrepp från främmande makt.

– Även om dagens hotbild skiljer sig på flera punkter finns det all anledning att ta till vara erfarenheter från historien. Det gäller inte minst i frågor som rör hur man tidigare hanterade frågan om tidig förvarning och hur man byggde upp en infrastruktur för informationsspridning om icke-militära angrepp, säger Malin Severin och tillägger:

– Detta är särskilt viktigt att tänka på nu när vi bygger upp vårt totalförsvar från grunden.