När det kommer till ålder är otryggheten störst i den yngsta gruppen i materialet (16-24 år) och näst störst i den äldsta (65-84 år). Men när man konstanthåller om man haft erfarenhet av utsatthet för brott förändras sambandet, så att de yngsta är den minst otrygga gruppen och den äldsta gruppen tydligt framstår som den mest otrygga. Det talar för att det i huvudsak är de ungas högre utsatthet som ligger bakom deras högre otrygghet i bostadsområdet. Det talar vidare för att de äldres otrygghet i huvudsak har andra orsaker än egen utsatthet för brott.

Otryggheten är större bland ensamstående föräldrar, personer med lägre inkomst, personer med som högst gymnasial utbildning, och något större bland dem med utländsk bakgrund. Den större otryggheten bland ensamstående föräldrar försvinner när hänsyn tas till områdesfaktorer, medan det kvarstår skillnader vad gäller lägre utbildningsnivå och i viss mån även lägre inkomst, oavsett vilket område de bor i. Det kan tolkas som att det inte är något specifikt kopplat till att vara ensamstående förälder som ökar risken för otrygghet, utan att det snarare beror på andra faktorer som samvarierar med dessa egenskaper.

Den individfaktor som sammantaget tycks ha störst betydelse för otryggheten förutom kön är om man har erfarenhet av utsatthet för brott, antingen om man själv har utsatts för brott mot enskild person eller om man har en närstående som utsatts för ett allvarligt brott och det gäller även när man tar hänsyn till övriga individfaktorer och områdesfaktorerna.

Vilken områdestyp man bor i spelar roll för otryggheten, även när man tar hänsyn till de individuella riskfaktorerna såsom ålder, utbildning och egen erfarenhet av utsatthet för brott. Störst är otryggheten i områden med stora socioekonomiska utmaningar. Dock minskar skillnaden mellan områdestyper avsevärt när man också konstanthåller för problem med olika typer av ordningsstörningar i området. Det verkar ha stor betydelse om området man bor i har problem med ordningsstörningar, antingen i den fysiska miljön (till exempel skadegörelse eller klotter) eller sociala ordningsstörningar (till exempel öppen narkotikahandel eller gäng som bråkar eller stör). Skillnaden i otrygghet mellan områden med olika grad av ordningsstörningar minskar avsevärt när man konstanthåller för individfaktorerna och områdets socioekonomiska utmaningar. Trots det är sociala ordningsstörningar ändå den faktor med enskilt störst betydelse för otryggheten, större än skillnaden mellan män och kvinnor och större än effekten av att själv ha utsatts för brott under det föregående året.

Sammantaget visar kortanalysen att det är många faktorer på individ- och områdesnivå som påvisar samband med risken för otrygghet. Individfaktorer har störst inverkan men kan vara svårare att påverka. Den områdesfaktor som har störst betydelse (sociala ordningsstörningar) kan delvis vara svår att påverka. Ordningsstörningar i den fysiska miljön (till exempel skadegörelse och klotter) verkar dock också ha stor inverkan och skulle kunna åtgärdas med förhållandevis små resurser, menar Brå.