Av de cirka 5 800 utvisningsdömda personer som avslutat sina fängelsestraff under 2013–2023 har 48 procent fått utvisningsbeslutet verkställt under analysens uppföljningsperiod.

Lägst i norra Afrika

Andelen verkställda utvisningar är högst bland personer med medborgarskap i västeuropeiska länder (82 procent), vilket kan kopplas till EU:s regelverk och etablerade samarbetsstrukturer inom unionen. Lägst andel verkställda utvisningar gäller personer med medborgarskap i nordafrikanska länder, där 32 procent har genomförts. Det finns många olika skäl till verkställighetshinder, som att man riskerar förföljelse eller annan omänsklig behandling i hemlandet eller riskerar skadas i pågående väpnad konflikt. Men det kan också handla om praktiska svårigheter, till exempel att det kan vara svårt att fastställa identitet eller att det saknas avtal om återtagande mellan länder.

– Även om färre än hälften av utvisningsbesluten har verkställts sett över hela perioden syns en tydlig ökning när man ser till den årliga utvecklingen, från omkring en av fem i början av perioden till tre av fem i slutet. Det hänger bland annat samman med ett stärkt internationellt samarbete, exempelvis genom att sambandsmän placerats vid utlandsmyndigheter vilket underlättar kontakter med lokala myndigheter, säger Johanna Viberg, utredare på Brå.

Utvisningsdömda begår nya brott

Nästan en femtedel (18 procent) av de utvisningsdömda personerna som avslutat sina fängelsestraff under 2013–2023 har lagförts för nya brott i Sverige. Tillsammans står de för cirka 4 200 lagförda brott, vilket utgör 0,2 procent av samtliga lagförda brott samma period.

Brås analys visar att det är angeläget att utreda hur vanligt det är att personer som dömts till utvisning på grund av brott blir kvar i landet trots att det inte finns några formella verkställighetshinder, och vilka delar av rättsväsendets arbete som behöver stärkas för att möjliggöra att fler sådana utvisningar kan genomföras.

Urholkar förtroendet

– När utvisningsdömda blir kvar i Sverige efter avtjänat fängelsestraff utan att det finns formella verkställighetshinder riskerar det urholka förtroendet för rättssystemet. Inte minst om de också begår nya brott här, säger Johanna Viberg.

Samtidigt är det viktigt att personer med utvisningsdom som, på grund av verkställighetshinder, inte kan utvisas inom överskådlig tid inte hamnar mellan stolarna, menar Brå. Eftersom platstillgången till Kriminalvårdens programverksamhet är begränsad och kräver prioriteringar riktas återfallsförebyggande program i regel mot personer som förväntas återvända till samhället efter fängelsestraffet är avtjänat.

– Vissa utvisningsdömda blir kvar i landet under lång tid på grund av verkställighetshinder. Om de samtidigt har begränsad tillgång till återfallsförebyggande insatser riskerar de att vara sämre rustade för återanpassning i samhället jämfört med andra intagna. Det gynnar varken individen eller samhället, säger Johanna Viberg.